Hotet om lagstiftning får parterna att göra upp

Sedan 2009 har han varit på Almega, bland annat som förbundsdirektör och arbetsgivarpolitisk chef. Innan dess många år inom dagspressen, först som journalist, sedan som vd med arbetsgivaransvar. Under åren har han medverkat i hundratals förhandlingar på lokal, central och huvudavtalsnivå.

Det ligger i den svenska arbetsmarknadsmodellens natur att det behövs ett visst yttre tryck för att komma överens, menar han.

– När arbetsmarknadens parter gör överenskommelser ser de aldrig ut så att den ena sidan kan säga att vi fick bara bra saker och de andra fick bara dåliga saker. En överenskommelse handlar om att man måste lösa varandras svåra frågor. Det är ofta så att den ena parten vill lösa en viss fråga medan den andra tycker att den inte är ett problem och vill helst av allt inte röra vid den. Men man inser att man behöver hjälpa till att hitta en lösning som funkar för båda – även om det gör ont, konstaterar Stefan Koskinen.

Ett sådant exempel är regleringen av visstidsanställningar som var en del av las- och omställningsöverenskommelsen 2020 mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK.

– Det blev ju kraftiga begränsningar i las att nyttja visstidsanställningar på ett sätt som man från arbetsgivarsidan kanske kan ifrågasätta. Å ena sidan är det flera branscher och förbund inom Svenskt Näringsliv som har haft problem med det. Å andra sidan, menade facken att om nu arbetsgivarsidan får lättare att säga upp personal som inte fungerar till en mindre kostnad är det väl också rimligt att behovet av att visstidsanställa för att vara på den säkra sidan borde minska? Det hade vi svårt att argumentera emot. Det fanns en rimlighet i det och då får man ge sig in i den diskussionen och hitta lösningar. Sedan är det alltid någon som blir missnöjd ändå, men så är det med kompromisser, säger Stefan Koskinen.

Han var också med och förhandlade de så kallade etableringsjobben 2018. Förhoppningen var att ge 10 000 nyanlända och långtidsarbetslösa en väg in i arbetslivet.

– Vi gjorde ett försök att få ordning på den strukturella arbetslösheten med etableringsjobb. Men det har tyvärr inte slagit väl ut – förslaget blev sönderbyråkratiserat på vägen. Först av facken som kände en oro för att etableringsjobben skulle konkurrera med riktiga jobb, sedan av Regeringskansliet som oroades av EU:s regler för statsbidrag.

Den svenska modellen mår förvånansvärt bra

Den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär som bekant att parterna reglerar löner och andra anställningsvillkor i branschanpassade kollektivavtal. Lagstiftningen utgör ett ramverk inom vilket parterna har stor frihet att reglera och i många fall förbättra villkoren. Sedan 1998 års avtalsrörelse är det industrin som sätter ”märket” eller normen för löneökningarna på arbetsmarknaden. I Medlingsinstitutets uppdrag ingår bland annat att ”ta tillvara och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”.

Enligt Stefan Koskinen mår modellen i dag förvånansvärt bra.

– När det kommer svåra utmaningar så tycker nog alla parter ändå att det här är den bästa modellen att lösa dem på. Det händer också ibland att någon säger att nu är det nog slutet för Industriavtalet och den här modellen, men den lever en bit till och verkar klara även den här avtalsrörelsen.

Men Stefan Koskinen ser också utmaningar i form av EU som lagstiftar alltmer och en global utveckling där den här typen av arbetsmarknadsmodeller försvagas. Dessutom är det ett problem att den fackliga sidan i många branscher tappar både medlemmar och förtroendevalda, säger han.

– På arbetsgivarsidan klarar vi att hålla organisationsgraden uppe, men det gör inte facken. Jag brukar säga att det ser likadant ut i bostadsrättsföreningen och i fotbollsföreningen också. Det här med att ta på sig ett kollektivt ansvar är en utmaning i en tid då det råder en trend av individualism i samhället.

En ytterligare utmaning är att det i flera branscher inte är självklart med facklig representation på företagsnivå.

–I mer traditionella branscher som industrin finns det starka fackklubbar, men vi ser ju att i många nya och unga branscher finns det inte alltid lokala fackliga företrädare. Man har inga förhandlingar alls på företag och plötsligt händer det något och det kommer en ombudsman från facket centralt och då känner sig arbetsgivaren i underläge.

Industrin har sina förutsättningar och tjänstesektorn sina

Även om det är industrin som bestämmer löneökningstakten så innebär det inte att industrins villkor går att översätta till andra sektorer, menar Stefan Koskinen.

– En återkommande fråga som vi brottats med från Almegas och tjänstesektorns sida är att när industrins parter kommer överens om allmänna villkor så vill den fackliga sidan ha samma villkor också inom tjänstesektorn. Men skillnaden är att i gruvor och stål har de personalkostnader på omkring 8 procent och när det där allmänna villkoret ska in i tjänsteföretag som har 70-80 procent personalkostnader så kostar det oerhört mycket mer. Det har varit stor fråga för vår del att märket ska vara en kostnadsökning i procent i 12-månaderstakt och att också allmänna villkor ska prissättas. Industrin har sina förutsättningar och tjänstesektorn sina.

Ett sådant villkor som under lång tid skapat konflikt i tjänstesektorn är flexpension, eller deltidspension. I denna avtalsrörelse har det också handlat om arbetstid.

– Frågan om arbetstidsförkortning ledde till varsel på ett antal avtalsområden. Vi hade helst inte velat ha förkortningen därför att vi tycker att den är fel och kostsam. Men om den nu ändå kommer så måste den anpassas till tjänstesektorn och andra branscher. Jag tycker det blev lösningar som funkar. Men det var en resa eftersom den fackliga sidan började med att säga vi har ju löst det med industrin så ni kan väl bara skriva på den lösningen, säger Stefan Koskinen.

Det krävdes medling från Medlingsinstitutet för att lösa frågan och man kunde komma överens utan att de lagda varslen löstes ut. Att medlarna kommer in med nya ögon på parternas problem är viktigt i sådana situationer, menar Stefan Koskinen.

– Eftersom medlarna har en bakgrund som förhandlare hos parterna har de en naturlig känsla för vad som är möjligt och inte möjligt. De är bra på att rensa förhandlingsbordet från allt oväsentligt så att det blir kvar några avgörande frågeställningar som de går på djupet i.

I ett riktigt låst läge kan det också vara knepigt för parterna att prata direkt med varandra, fast de egentligen vill.

– Det kan vara svårt för båda parter att säga direkt till varandra: det här kan vi nog ändå tänka oss att göra någonting åt. I stället för att säga det till motparten sitter man där på varsin sida och gissar var det finns öppningar för att hitta en överenskommelse. Det blir lättare för båda att prata med en oberoende som kan läsa av och se att där finns den där öppningen som kan bytas mot den där öppningen, säger Stefan Koskinen.

Har man gjort en överenskommelse så står man för den

Den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär att politiken har en mer tillbakalutad roll än i många andra länder. Hur fungerar det?

– Det har blivit klart bättre – politiken har förstått att avhålla sig, säger Stefan Koskinen.

– Men man kan alltid tvista om politiken blivit klokare och förstår att det blir mycket bättre lösningar om de överlåter det här till parterna eller om politiken tycker att de inte behöver fronta om de låter parterna ta hand om det. Las var ju en sådan fråga som hängde i luften i många år. Det fanns politiska utspel, stämmo- och kongressbeslut, men samtidigt ville ingen reta upp den ena sidan för man visste vilken skotteld man utsatte sig för.

Att politiken och partsvärlden ibland är skilda världar blev förvånansvärt tydligt efter las-överenskommelsen hade antagits, berättar Stefan Koskinen. Arbetsgivarsidan blev kontaktade av politiker som sade sig vara öppna för att ändra delar av överenskommelsen – till arbetsgivarnas fördel.

– De blev förvånade över att vi sa nej, det vill vi inte. Det sa vi därför att nästa gång har vi kanske en annan regering och då kommer andra gå till politiken och vilja att de ska ändra den till deras fördel.  Själva poängen med parternas överenskommelser är att båda sidor står för den – med alla dess brister och fördelar. Det gör man därför att man ska ju träffas och komma överens igen. Om man inte uppträder hederligt i en avtalsrörelse och snor åt sig fördelar från en motpart så får man betala dyrt för det i nästa avtalsrörelse.

2025 fyller Medlingsinstitutet 25 år. Det uppmärksammar vi bland annat genom en serie intervjuer med tidigare generaldirektörer, medlare, representanter från fackförbund och arbetsgivarorganisationer mfl. Fler artiklar finns under relaterade länkar.

Nyhetsbrev:

Håll dig uppdaterad om lönebildning, medling och statistik om löner med Medlingsinstitutets nyhetsbrev. En gång i månaden, direkt i din inkorg.