Ibland måste man åka utomlands för att få syn på Sverige. Delar av Medlingsinstitutet var i början av oktober på ett studiebesök i Paris. Mesta tiden tillbringades på OECD. Där presenterades analyser av lönebildningsmodeller, löne- och sysselsättningsutveckling, jämställdhet samt utvecklingen av ekonomi och handel. Men vi passade också på att träffa den största arbetsgivarorganisationen i Frankrike (MEDEF, Movement des Entreprises de France).
Inflationschocken har slagit mer eller mindre hårt mot hela OECD-området. Det som kanske var mest intressant för mig var vad som hänt med minimilönerna för den stora majoritet av länder som har lagstadgade sådana. Modellerna för hur man tar beslut om att höja minimilönerna ser olika ut. I många länder har de minimilönekommissioner som rekommenderar regeringar att justera nivåerna baserat på tillgänglig statistik och egna analyser. I ett antal länder finns det också inslag av mer eller mindre automatisk indexering.
I OECD:s analyser visar det sig att den generella prisnivån har en helt avgörande betydelse för lönenivån. Den genomsnittliga minimilönen i OECD har inte halkat efter och förlorat i värde under perioden med hög inflation. Detta i skarp kontrast till perioden innan då prisuppräknade minimilöner inte hängde med den positiva reallöneutveckling som andra grupper fick del av.
Det kan tyckas självklart att det blir på det här sättet. Tanken med lagstiftade minimilöner är att göra det möjligt att försörja sig på sitt arbete. Men effekten blir stor på hela lönefördelningen. Skälet till detta är att lönerna i den övre delen av fördelningen – antingen de sätts i kollektivavtal eller på en fri marknad – inte hängt med i utvecklingen. Det innebär att lönestrukturen i dessa länder pressats ihop rejält under de senaste åren.
Sammantaget betyder det att allt fler arbetstagare har en lön som ligger på eller mycket nära minimilönen – en lön som alltså varken sätts i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare eller i individuella förhandlingar. Många fler kommer vara helt beroende av statens lönepolitik och svårligen kunna påverka sin egen lön.
I Frankrike fanns exempel på kollektivavtal som nu hade lönenivåer som var lägre än minimilönen. Parterna hade helt enkelt inte hunnit med att omförhandla dem i takt med de frekventa minimilönehöjningarna som kan ske flera gånger per år när priserna ökar snabbt. Och det innebär att kollektivavtalen, i alla fall tillfälligt, har blivit obsoleta. Och det är framförallt den privata tjänstesektorn som påverkats.
Som en följd av EU-direktivet om minimilöner kommer en stor majoritet av Europas länder behöva följa direktivets krav på hur justeringen av nivåerna ska gå till. En del av de nya kraven är att alla länder med lagstadgade minimilöner utöver att se till löneutvecklingen, ska väga in köpkraften och levnadskostnaderna.
Även i länder utan minimilöner, som Sverige, har de lägsta lönerna varit i fokus. Men när det inte är staten som hanterar frågan, utan istället arbetsmarknadens parter får det betydelse. I industrins märkessättande avtal valde parterna, under det första avtalsåret, att fokusera på en höjning av lägstlönerna, de vill säga den lägsta lön som en arbetsgivare kan ge en anställd. Kostnaden för detta skulle dock rymmas inom den generella höjningen av arbetsgivarens arbetskostnader. En helt annan princip än vad som gällt i länder med lagstadgade minimilöner.
Låglönesatsningen under det andra avtalsåret har emellertid utformats på ett sätt som lett till både varsel och medlingar när avtal utanför industrin skulle förhandlas. Det hade självklart varit bra om det varit tydligare för både fack och arbetsgivare om vad som skulle gälla.
Att situationen för de med låga löner blir central för facken i ett läge när löntagare genomlevt rejäla reallönesänkningar är begripligt. Även om det uppstod en del tvister om den närmare innebörden av märket för det andra avtalsåret, när det gäller LO-förbundens låglönesatsning, visar årets svenska avtalsrörelse på parternas förmåga att hitta en väg framåt. Vid en internationell jämförelse är det extra tydligt. Regeringar i andra länder försöker lösa ett problem, minskande köpkraft för de med låga löner, men gör det på bekostnad av människors möjlighet att påverka sin egen ekonomiska situation och urholkar dessutom kollektivavtalens värde för stora grupper.
Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet
Länkar:
Fler blogginlägg från Irene Wennemo
Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk – Get a Newsletter)