Sommarens utdragna medling i konflikten mellan SAS och pilotföreningarna i de skandinaviska länderna resulterade till slut i ett avtal som båda parter var tillräckligt nöjda med för att säga ja. Vägen dit var både krokig och lång med stor påverkan för de resenärer som fick flygresor inställda, uppskjutna eller ombokade.
Att parterna lyckades bli överens om ett avtal som ger fredsplikt under en lång tid och som dessutom innebär besparingar är sannolikt en viktig komponent för SAS långsiktiga överlevnad. Dessutom tydliggjordes att pilotföreningarna är den motpart som SAS sluter avtal med. Konflikten om villkoren i SAS nya dotterbolag hanterades.
Denna krönika syftar inte främst till att berömma de som gjort det nya avtalet möjligt – utan istället till att reflektera över den ovanliga förekomsten av företagsavtal. Att ett enskilt bolag har kollektivavtal med fackföreningar är nämligen ovanligt i Sverige. Det är istället branschavtal som är normen. Av olika skäl finns det emellertid vissa företagsavtal även i Sverige.
Centraliseringen av lönebildningen har successivt stärkts
Från och till har det funnits ambitioner att decentralisera lönebildningen i Sverige. Under 1990-talet ville arbetsgivarna inom teknikindustrin till exempel gå ifrån avtalen på branschnivå och istället förhandla på företagsnivå.
I Finland har det under senare tid pågått en utdragen strid om samma sak. Arbetsgivarna i skogsindustrin ville att företagen skulle sluta avtal direkt med fackförbundet för de pappersanställda. I våras pågick en utdragen strejk i en av deras största industrier.
Tongångarna i Sverige går inte alls i denna riktning. Tvärtom pekar mycket mot att centraliseringen av lönebildningen successivt har stärkts. I en tid med ökad och mer volatil inflation finns det fördelar med samordning. Att märket som sätts av parterna inom industrin har varit styrande för löneökningarnas storlek på hela arbetsmarknaden. Det gör att de flesta fackföreningar vet att det inte är någon större idé att försöka slå sig till högre löneökningar än andra. Fackföreningarna litar på att om de uppnår märket behåller de i alla fall sin relativa löneposition.
I ett land med företagsvisa avtal, där centrala förbundsparter förlorar i makt, kommer ingen veta vad det genomsnittliga resultatet av avtalsrörelsen blir. Det finns inte heller längre någon styråra för vad som är tillräckligt bra för att hålla jämn takt med andra. Avtalsutrymmet bestäms istället helt i en mängd olika förhandlingar i företag där vissa gör stora vinster och har stor brist på personal, medan andra har den motsatta situationen.
Flexibel modell bidrar till en fredlig arbetsmarknad
Det finns en ytterligare lärdom att dra från SAS-medlingen. I Sverige har parterna rätt att vidta stridsåtgärder i förhandlingar på branschnivå om löner och allmänna villkor. Dessa förhandlingar följs i normalfallet av lokala förhandlingar i det enskilda företaget. Dessa kan röra hur löner ska fördelas i just denna verksamhet, men kan också handla om andra frågor som är viktiga för de anställda och för företaget – allt från utformning av duschar och omklädningsrum till karriär- och kompentensutveckling. Men, och det är det som är riktigt intressant i Sverige, här har parterna ingen rätt att vidta stridsåtgärder. De förhandlar under fredsplikt.
I den första centrala överenskommelsen mellan arbetsgivare och fack, Decemberkompromissen 1906, slogs det fast att arbetsgivararen hade rätt att leda och fördela arbetet och fritt anställa och avskeda. Att hålla fast vid denna princip har varit viktigt för dem. Det är dock uppenbart lättare att göra på central nivå, än vad det är på företagsnivå. Om fackföreningar dessutom har möjlighet att vidta stridsåtgärder för att driva sina krav på detta område i lokala förhandlingar blir det ännu större risk för arbetsgivarna att de frångår de principer de själva håller högt. I företagsavtalen inom flygbranschen har detta blivit viktiga avtalsfrågor för piloterna.
Modellen med centrala förhandlingar där det är möjligt att driva igenom sina krav genom att vidta stridsåtgärder och lokala förhandlingar under fredsplikt har varit en stor fördel för Sverige. Det har bidragit till att vi har en av de mest fredliga arbetsmarknaderna i hela världen, men att modellen ändå är flexibel och kan anpassa sig till lokala förhållanden. Sverige har jämfört med många länder i Europa en mer flexibel och mindre centralt reglerad lönebildning. Flexibiliteten utformas dock tillsammans med det lokala facket, vilket gör att den upplevs som legitim också bland arbetstagarna.
Irene Wennemo, generaldirektör
Länkar:
Fler blogginlägg från GD Irene Wennemo
Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)