Det är nu snart tre veckor sedan fack och arbetsgivare inom industrin blev överens om hur mycket löner och andra avtalskostnader ska öka de kommande två åren. I och med detta fick resten av arbetsmarknaden ett märke för ökningarna av avtalskostnaderna att förhålla sig till. Sedan industriavtalet kom till år 1997 har industrin framgångsrikt lyckats sätta märke för ökningstakten.

Svårigheterna i år var emellertid större än tidigare. För första gången sedan industriavtalet kom till har inflationen legat skyhögt. Världen har drabbats av en inflationschock. Det är inte första gången som det har skett. Men det händer faktiskt inte ofta. Vi måste tillbaka till 1950- och 1970-talen för att hitta liknande exempel. Denna typ av chock är det test som industriavtalet är skapt för att hantera. Men det har dröjt innan prövningen av modellen faktiskt ägde rum.

Det som är ännu märkligare med denna avtalsrörelse är dock något annat. Allt sedan Medlingsinstitutet kom till år 2000, tre år efter industriavtalets tillblivelse, har det varit mer eller mindre en självklarhet att ett av de första stora avtalen som sluts efter industrin hamnar i medling. Ofta har det varit ett avtal inom handelns område, ibland har det varit besöksnäringen som varit först ut.

Denna gång har detta inte skett. Hittills har dessa avtal, och dessutom Transportavtalet och ett antal andra viktiga och stora avtal, omförhandlats utan att det blivit några varsel om stridsåtgärder och därmed medling. Sammantaget har dessa avtal skapat en solid grundplatta för kommande förhandlingar. Alla avtal som tecknats har blivit tvååriga och ökningarna av avtalskostnaderna har varit 7,4%. 

Det finns några förklaringar till att denna avtalsrörelse, som många trodde skulle bli oerhört komplicerad, inte blivit värre. Men innan detta diskuteras, måste man påpeka att det som händer i Sverige är unikt. I de flesta av våra grannländer sker inte bara omfattande medlingar, utan det äger också rum stora strejker i många olika sektorer i ekonomin.  Antalet konfliktdagar ligger oerhört mycket högre än här.

Ett viktigt skäl till att Sverige inte hamnat i samma situation är att fackförbunden fokuserat på vad som är bäst för Sverige och löntagarna på sikt. Men det räcker inte att facken tänker långsiktigt, om de inte är övertygade om att andra också gör det. Om de tror att vissa fackförbund kommer att lyckas kompensera sig för den höga inflationstakten med högre löneökningar, kommer andra försöka göra likadant. Att det finns en stark tillit till att denna lönebildningsmodell verkligen håller, också när inflationen är hög, är avgörande för framgången.  

En ytterligare faktor som varit viktig för att förstå det lugn som hittills karaktäriserat avtalsrörelsen  är att parterna tillsammans försökt lösa gemensamma problem. Avtalsrörelsen handlar inte bara om kronor och ören, utan om så mycket mer. Varje avtalsrörelse är en möjlighet att förhandla fram nya lösningar i de allmänna villkoren. Det handlar givetvis om att ge och ta, men på detta område finns också möjligheter till win-win-situationer. Om man har en bra förhandlingsprocess kan båda parter lämna förhandlingsbordet och med rätta anse att de vunnit något.

Det mesta återstår ännu i denna avtalsrörelse. Över 450 avtal ska omförhandlas innan året är slut. Att stora och viktiga avtal förhandlats fram utan att Medlingsinstitutets medlare har behövt medverka är ett styrketecken för den svenska modellen. Det visar att ansvaret för en väl fungerande lönebildning ligger hos parterna. Svenska medlare är skickliga på att hitta lösningar på konflikter och förhindra att stridsåtgärder bryter ut. Men de som kan avtalen och villkoren i branschen allra bäst är förstås parterna själva och därmed har parterna de bästa förutsättningarna att hitta lösningar som kan ses som en seger för båda parter.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)