Inflationen åt upp de höga avtalade löneökningarna under 1970- och 1980-talen. Sedan mitten av 1990-talet har den svenska lönebildningsmodellen givit en lång rad av år med reallöneökningar.
Sedan Industriavtalet tecknades år 1997 har avtalen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn utgjort en norm för hela arbetsmarknaden. Genom samordning, utfästelser i förhandlingsordningsavtal och andra kopplingar har Industriavtalets normerande roll fått genomslag på hela arbetsmarknaden.
Genom åren har normeringen, det så kallade märket, för avtalskostnaden legat på de nivåer som beskrivs här nedan. Normeringen omfattar inte bara löneökningar utan också andra avtalade värden som till exempel avsättningar till pensioner.
2004: Industrin tecknade ett treårsavtal 2004 som landade på ca 7,3 procent inklusive värdet av arbetstidsförkortningar
2007: Industrins avtal beräknades till 10,2 procent på 36 månader
2010: Industrins avtal beräknades till 2,6 procent på 18 månader
2011: Industrins avtal tecknades med olika längd, men med en årstakt på 2,6 procent.
2013: Industrins avtal beräknades till 6,8 procent på 36 månader
2016: Industrins avtal beräknades till 2,2 procent på 12 månader.
2017: Industrins avtal beräknades till 6,5 procent på 36 månader.
2020: Industrins avtal beräknades till 5,4 procent på 29 månader.
2023: Industrins avtal beräknades till 7,4 procent på 24 månader.
Industriavtalets parter
De parter som tecknat Industriavtalet tecknar tillsammans 57 avtal som omfattar cirka 500 000 anställda. I Industriavtalet ingår också ett antal branschorganisationer som inte tecknar kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationerna är Grafiska Företagen, IKEM, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Gröna Arbetsgivare, Teknikföretagen, TEKO och TMF. Arbetstagarorganisationerna inom Industriavtalet är GS, Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen.
Länkar:
Industriavtalet på Industrirådets webb
Christian Kjellström
Utredare/nationalekonom
Fråga mig om kollektivavtal