Att denna avtalsrörelse är den svåraste hittills, hade jag hört många gånger innan jag blev generaldirektör på Medlingsinstitutet. Jag lovade mig själv att inte slentrianmässigt hävda detta när jag tillträdde. Sen slog verkligheten till. Min första avtalsrörelse ägde rum 2020 mitt under pandemins första och andra våg.

Min andra avtalsrörelse inföll precis när inflationen peakade. Ja, det var förstås först i efterhand som vi visste att den var som högst mitt i avtalsrörelsen och sen föll tillbaka till nivåer närmare två procent inte så långt senare.

Denna gång tänkte jag att vi svårligen skulle få en situation som kunde matcha dessa två kriser. Men omvärlden har fortsatt att vara utmanande och oförutsägbar. Att president Trumps enorma tullutspel kom i april och inte i mars, var nog tur för att vi överhuvudtaget skulle få till stånd en märkessättning inom industrin. Med facit i hand är det skönt att ha stabila förutsättningar för lönekostnadernas utveckling: Det var dock sannerligen inte några lätta förhållanden att slå fast storleken på ett märke i.

De tre senaste avtalsrörelserna har skilt sig åt också i andra avseenden. Avtal 2020 var det sista året med ett klassiskt upplägg. Förut var det legio att ett av de största låglöneområdena – handeln eller besöksnäringen – inledde medlingssäsongen. De stod för det som blev en första uttolkning av vad industrins märke betydde för resten av arbetsmarknaden.

De två senaste avtalsrörelserna har man på dessa avtalsområden blivit överens utan medling. Och det beror inte på att det varit enkelt. I Avtal 2023 var utvecklingen av de lägsta lönerna den vanliga anledningen till medling. Fokus från både arbetarfacken och tjänstemannafacken var att skydda de med de lägsta lönerna från konsekvensen av den höga inflationen.

I denna avtalsrörelse är det i stället övertidsersättning för deltidsarbetande som är en av de knepigaste stridsfrågorna. Att det skulle hanteras utan medling på de två största avtalen med mycket deltidsanställningar var verkligen inte givet.

Det är alldeles för tidigt att göra en analys av var denna avtalsrörelse kommer att ta vägen. Fortfarande pågår flera medlingar, även om del redan har hunnit avslutas, utan att några stridsåtgärder har brutit ut.

Om den vanligaste typen av medling gällde låglönefrågor förra gången så har fokus denna gång hittills varit mer på arbetstidsförkortning och villkoren för deltidsarbetande. Det var tunga krav i förhandlingarna inom industrin, och det har spritt sig till andra avtalsområden.

En sak som man redan nu kan säga är att ingen avtalsrörelse är den andra lik. Och så kommer det nog fortsätta att vara. Dessutom hänger avtal ihop med varandra på ett komplext sätt. Det handlar inte alls bara om att märket sätts av industrin och att andra får anpassa sig. Kopplingarna mellan olika avtalsområden är mer komplicerade än så. Alla aktörer i detta nätverk av relationer påverkar varandra.

En avtalsrörelse är inledningsvis som lös betong. Den kan formas på en mängd olika sätt. Men för varje avtal som kommer på plats desto mer stelnar betongen och rörelsefriheten för enskilda arbetsgivarorganisationer och fackförbund krymper. Självklart finns det möjlighet att påverka faktorer som är unika i det egna avtalet, men det finns starka motkrafter mot att hitta på helt nya saker eller avvika mycket från redan träffade avtal.

Det är så här välfungerande självreglerande system fungerar. Parterna har en enorm frihet att forma sitt eget öde i Sverige, men det finns också starka korrigerande mekanismer för att det ska bli ett resultat som alla kan leva med.

Irene Wennemo, Generaldirektör Medlingsinstitutet

Relaterade länkar

Nyhetsbrev:

Håll dig uppdaterad om lönebildning, medling och statistik om löner med Medlingsinstitutets nyhetsbrev. En gång i månaden, direkt i din inkorg.