Ett stresstest för modellen

Ofta hävdas att historien inte upprepar sig. I dag skulle jag vilja hävda att den i alla fall rimmar. När inflationen steg efter pandemin och invasionen av Ukraina drog många paralleller till oljeprischocken på 1970-talet. Under 1973 steg oljepriserna rejält och prishöjningarna fortplantade sig till andra sektor av ekonomin och ledde till att också lönerna började öka. Detta ledde i sin tur till att inflationen bet sig fast.

Det intressanta var att det några år senare kom en ytterligare prischock. Revolutionen i Iran bidrog till den andra oljeprischocken. Då fick många länder nog. Plötsligt var det politisk acceptabelt att vidta åtgärder för att få ned inflationen som inte tidigare var möjliga. Under hela efterkrigstiden hade full sysselsättning varit en självklarhet. Ingen ville tillbaka till 1930-talets massarbetslöshet.

Den ihärdiga inflationen fick flera länder att tänka om. I Tyskland höjdes räntan rejält och bidrog till en stadigvarande hög arbetslöshet. I USA och Storbritannien införde Reagan och Thatcher en politik för att försvaga facket och göra det omöjligt för dem att bidra till en ständigt uppåtgående pris- och lönespiral.

I land efter land vidtogs sedan åtgärder för att pressa ned inflationen. I alla länder innebar det både sänkningar av reallönen och att arbetslösheten under en längre eller kortare period pressades till högre nivåer. Det gick inte att springa ifatt inflationen, de höjda priserna var helt enkelt ett uttryck för att krig och konflikter i vår omvärld hade gjort oss fattigare.

Nu står vi inför en liknande situation igen. En andra internationell inflationsimpuls kan vara på gång. Återigen är Iran inblandad. Vi vet ännu inte hur allvarligt detta kommer att bli. För Sveriges del slog 1970-talets oljechocker hårdare. Vi har idag blivit mindre beroende av oljan. Men alla länder är inte lika lyckligt lottade. Om Hormuzsundet förblir stängt kommer det att få effekter på världsekonomin.

Precis som under 1970-talets oljechocker kan det leda till skiften av synen på den ekonomiska politiken och systemet för hur löner sätts i olika länder. Vi är inte där än. Men i ett antal länder har de under senare tid haft problem med att hantera inflation och lönebildning.

För Sveriges del finns ett starkt stöd för den modell vi har. Den har dessutom visat sig kunna hantera inflationen på ett sätt som gjorde att reallönerna återigen kunde börja öka och att svenska räntor var bland de första i världen med att kunna sänkas.

Om inflationen återigen stiger och pressar fram räntehöjningar hoppas jag att varken arbetsmarknadens parter eller politiska parter stressas till att lämna en väl fungerande modell. Däremot måste man inse att detta kan bli en påfrestning. De flesta har trott att återhämtningen efter inflationschocken skulle gå snabbt. Att reallöner skulle öka. Att allt fler skulle ha ett arbete att gå till. Nu har återhämtningen gång efter gång kommit av sig. Det är något som stressar svenska hushåll. Men det stressar också politiska partier och arbetsmarknadens parter.

Den situation som världen är i just nu skadar världsekonomin och den riskerar innebära ett högt pris också för svenska hushåll. Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon genväg ur denna kris. Att Sverige har goda statsfinanser, vilket ideligen nämns, betyder inte att detta kommer bli enkelt. Inför nästa avtalsrörelse behöver alla viktiga aktörer ta det ansvar som vi kräver av andra, för att modellen ska fungera. Inte för att det är roligt, utan för att det är långsiktigt nödvändigt.  

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Nyhetsbrev:

Håll dig uppdaterad om lönebildning, medling och statistik om löner med Medlingsinstitutets nyhetsbrev. En gång i månaden, direkt i din inkorg.