Regeringen har lanserat förändringar av reglerna för arbetskraftsinvandringen. Enligt ett nytt förslag som är ute på remiss ska reglerna skärpas och försörjningskravet höjas. Det ska krävas en god försörjning för att man ska få arbetstillstånd och med det menas att arbetskraftsinvandraren ska ha en lön som överstiger 80 procent av medianlönen.

Försörjningskravet är ingen nyhet. När de nya reglerna om arbetskraftsinvandring  kom på plats under alliansregeringen lades försörjningskravet på 13 000 kronor och där har det legat sedan dess. Samtidigt har det ställts krav på att man ska ha kollektivavtalade villkor. Men ett deltidsarbete kan alltså räcka för att klara kraven. De flesta håller nog med om att det inte är en nivå som det går att försörja sig på.

Tanken med förslaget är att arbetskraftsinvandringen framförallt ska bestå av personer med högre kvalifikationer. Det är inte en obegriplig inställning och det finns ett brett stöd i Riksdagen för förslaget. Men det betyder inte att det inte finns problem.

Det första problemet är principiellt. Svenska regeringar har överlåtit ansvaret för lönebildningen till arbetsmarknadens parter. Det har de uppenbart gjort rätt i. Sverige tillhör de länder som med störst framgång hanterat de senaste årens inflationschock. Konflikterna har varit rekordfå och Riksbanken har vid upprepade tillfällen berömt parternas ansvarstagande.

Att i ett sådant läge peka ut vissa arbeten och dess löner som inte innebärande en god försörjning är okänsligt. Arbetsmarknadens parter har blivit överens om denna lönenivå, och måste själva ansett att det borde gå att leva på den lönen i Sverige idag.

Att Sverige i EU-sammanhang dessutom ihärdigt argumenterat för att Sverige inte behöver några lagstiftade minimilöner, eftersom lönebildningen fungerar väl och ger ett tillräckligt gott skydd mot låga löner gör det ännu mer komplicerat.

Självklart hade det funnits andra vägar att hantera denna fråga på, än att fokusera just på försörjningen. Sverige hade kunnat välja att fokusera på utbildningsnivå eller återgå till den tidigare modellen där det som var avgörande var om jobbet var ett bristyrke.

Det finns idag flera bristyrken där de genomsnittliga heltidslönerna ligger under 80 procent av medianen. Det innebär att det kan bli rejäla rekryteringsproblem i vissa sektorer och i vissa regioner. Kollektivavtalsbundna företag, vilket de flesta är i Sverige, varken kan eller vill lägga arbetskraftsinvandrarens lön på en högre nivå än andra arbetstagares.

Att lönen ligger under 80 procent betyder inte att vem som helst kan ta detta jobb. Det vet alla i besöksnäringen, i omsorgen och i de gröna näringarna. Att det finns arbetslösa i vissa delar av Sverige samtidigt som det finns jobb i andra delar betyder inte att dessa vakanser omedelbart kan fyllas. Det vore självklart bra om så vore fallet. Men det är ett arbete som måste vara mer långsiktigt än så.

Att det finns ett brett stöd i Sveriges riksdag behöver inte betyda att det är oproblematiskt. Att det finns brister med dagens regler är de flesta överens om, men det finns en risk att detta förslag kan leda till ännu större problem. Det kan komma att skapa problem för seriösa aktörer, samtidigt som det kan skapa drivkrafter till fusk för oseriösa företag.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)