Under förra mandatperioden behövde regeringen göra 34 extra ändringsbudgetar för att hantera kriserna i omvärlden. Det finns inget som säger att det kommer vara lättare under denna mandatperiod. Dessutom har utvecklingen i EU ett allt mer forcerat tempo. Under Ursula von der Leyens tid som kommissionens ordförande har EU:s mandat vidgats och unionen har lyckats ena sig i svåra frågor. För Sverige kommer det vara avgörande att vara en aktiv spelare om svenska intressen ska bevakas.

Det som är genomensamt för dessa frågor är att det krävs ett stöd i riksdagen. De senaste två mandatperioderna har visat att det är ett vågspel att lägga fram budgetar utan att ha försäkrat sig om ett majoritetsstöd. När vänsterpartiet och högerpartier gjorde gemensam sak under förra mandatperioden skapades en ny kultur av hur man kan samarbeta mot förslag som läggs av en minoritetsregering som inte samlar tillräckliga mandat.

Allt pekar mot att nästa regering kommer att få brottas med svåra ekonomisk-politiska utmaningar. Sverige har jämfört med många andra europeiska länder ett gott ekonomiskt utgångsläge, men det betyder inte att regeringen kommer slippa att ta kontroversiella beslut.

Goda relationer med både fack och arbetsgivare behövs för att klara krisen

Arbetsmarknadens parter har under lång tid tagit ansvar för en väl fungerande lönebildning. Men det är inget som klaras av utan ansträngning. Under Industriavtalets drygt 25-åriga regim har Sverige aldrig haft en inflationstakt på dagens nivå. Regeringens ekonomiska politik vilar i händerna på denna partsmodell. Sviktar förtroendet för modellens förmåga att sätta ett märke för löneökningarna, som följs av resten av arbetsmarknaden, kan det leda till stora konsekvenser. Riksbanken kommer att behöva höja räntan mer. Det tvingar in Sverige, som har en stor privat skuldsättning,  i en djupare lågkonjunktur. Detta kommer i sin tur både försämra statsfinanserna och innebära större krav på finanspolitiska stimulanser, vilket i sin tur kan försämra statsfinanserna ytterligare.

Att inte sätta käppar i hjulet i den kommande avtalsrörelsen kommer att vara en viktig uppgift för den nya finansministern. Vi måste tillbaka till 1970-talet för att hitta en motsvarande situation. Oljeprischockerna drog igång en inflationsspiral. Sverige har inte mycket att yvas över när det gäller den krishanteringen. De vägval som gjordes av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förvärrade situationen. Skälet till det var inte att de var dumma, utan att det helt enkelt är svårt att hantera denna typ av kris. Ekonomisk-politiska misstag, som stör en fungerande lönebildning, kan ha ett högt pris. 

Sverige har ekonomiska muskler att driva en offensiv finanspolitik, vilket  var precis det som skedde under pandemin. Men om de finanspolitiska stimulanserna leder till höjda priser genom att efterfrågan ökar, snarare än att bara konsumtionsfallet dämpas, är det som att kasta pengarna i sjön. Det kommer leda till att Riksbanken måste höja räntan ännu mer för att trycka ned inflationen.

Mitt bästa råd i ett svårt läge är att bygga vidare på den samverkan mellan parterna som blivit allt bättre under senare tid och som har manifesterat sig i det nya trygghets- och omställningsavtalet. Den uppgift som ligger framför den nya regeringen är svår nog i sig. Goda relationer med arbetsmarknadens parter, det vill säga både fack och arbetsgivare, kommer vara avgörande för att Sverige klarar av en energi- och inflationskris.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från GD Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)