Första veckan i december kom en nyhet på Ekot som fick alla som är intresserade av den kommande avtalsrörelsen att hicka till. De anställda på den Europeiska Centralbanken hotade med strejk om de inte skulle få löneökningar i takt med inflationen. Lönepåslagen borde kopplas till prisökningstakten, enligt det lokala facket.

För oss som följer inflation och löner i Sverige är det lätt att bli full i skratt av denna typ av lönekrav. Det finns antagligen inget ställe där ekonomer har brottats lika mycket med frågan om hur Europa ska kunna undvika en accelererande pris- och lönespiral. För när höjda priser lett till ökade löner och de höjda lönerna i sin tur drivit upp priserna finns en uppenbar risk att ECB behöver höja räntan rejält för att trycka ner inflationen och kyla ner ekonomin i hela Europa. Det kommer bli besvärligt i hela euroområdet och kanske framför allt för länder med en hög statsskuld.

I den Europeiska Centralbanken finns självklart en utbredd kunskap om att löneökningar i takt med inflationen riskerar att sätta igång precis en sådan negativ utveckling. Men kunskap hjälper faktiskt inte för att råda bot på problemet.

Under 1970-talet hamnade Sverige i en förödande pris- och lönespiral som bröts först i och med den djupa nittiotalskrisen. Det var ju inte så att parterna på arbetsmarknaden inte förstod att rekordhöga löneökningar för att desperat försöka komma ikapp inflationstakten var dåligt. Alla medverkande förstod det. Men ändock, börjar vissa försöka springa ikapp med inflationen, kommer andra att hänga på. Om de inte gör det kommer den grupp de själva företräder att bli en lönemässig förlorare.

Det var det som skedde under 1970- och 80-talen i Sverige. När vissa lyckades strejka sig till kompensation för inflationen, försökte ännu fler att göra det. Till slut hade alla gjort det och sedan stack priserna iväg igen. Och så fortsatte det.

Det är arbetsmarknadens institutioner som löser problemet

Det är inte högre kunskap som löser problemet, utan det är arbetsmarknadens institutioner. Det är först när vi vet att andra inte kan skaffa sig kompensation för höjda priser som vi själva accepterar detsamma.

”Fattigdomen fördrages med jämnmod, när den delas av alla”, hävdade Ernst Wigforss som var svensk finansminister under 1930-talet och andra världskriget. Det är ett citat som ofta missförståtts, men som sannolikt har sitt ursprung i hur vi bör hantera riktigt svåra tider.

Nu är vi där igen. Det är krig i vårt närområde samtidigt som efterverkningarna av pandemin inte är över. Priser har skjutit i höjden för att det helt enkelt har uppstått brist på vissa produkter.

Sveriges modell för lönebildningen, där industrin sätter märket för löneökningarna, är en oerhörd tillgång i just en sån här situation. Denna vinter kommer vara kärv för många, men om vi vet att det är märket som gäller för löneökningarna behöver vi inte lägga energi på att springa i kapp med inflationen för att inte tappa relativt andra arbetstagare. Vi kan känna oss trygga i att den besvärliga situationen delas lika av alla.

Den lokala fackklubben på ECB är antagligen varken korkad eller galen. De beter sig helt enkelt rationellt utifrån den kontext de befinner sig i. Om man tror att alla springer efter inflationen, måste man också göra det för att inte förlora i relativt löneläge.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)