När jag blev generaldirektör för Medlingsinstitutet för snart tre år sedan, hade jag som ambition att inte inför varje avtalsrörelse hävda att detta var den svåraste någonsin. Verkligheten ville annorlunda. Min första avtalsrörelse skedde i pandemins skugga. Den ledde till en djup kris också för arbetsmarknaden och dessutom behövde man lägga upp förhandlingarna på ett helt nytt sätt för att minimera smittspridning. I stora drag hanterades krisen bra av parterna.

Den situation som kommer att prägla nästa års avtalsrörelse är emellertid ännu svårare, en snabbt stigande inflation. Externa inflationschocker – och det är precis vad detta är – är bland det värsta att hantera i lönebildningen. Att inflationen har ökat handlar delvis om pandemin. Nedstängningar har brutit sönder den logistiska väv av varuflöden som smidigt transporterat produkter över hela jordklotet. Pandemin har också inneburit att efterfrågan på varor ökat. Möjligheten att köpa tjänster har varit begränsad. Den ekonomiska politiken som förts i de flesta länder i västvärlden har dessutom hållit en konsumtion, av framförallt varor, under armarna. Kriget i Ukraina spädde på en redan svår situation. Inledningsvis var det framförallt energipriserna som ökade i Europa, men nu sprider sig ökningen till en mycket bredare grupp av varor och tjänster.

När vi fortsätter att vilja lika köpa lika mycket eller mer av ett begränsat, eller i vissa fall minskat, utbud av produkter ökar priserna. Vi blir helt enkelt fattigare.

Detta har historiskt hänt många gånger. Krig och katastrofer leder ofta till kraftiga inflationsimpulser. Det var likadant under både det första och andra världskriget och under Koreakriget på 1950-talet. Tiden för oljeprischockerna på 1970-talet, som drog i gång en inflationsepok i Sverige som varade i 20 år, präglades av krig i Vietnam och Mellanöstern och senare av revolutionen i Iran.

Om alla försöker springa efter inflationen, så kommer den att springa ifrån oss

En naturlig respons på situationen bland löntagarna är att försöka kompensera sig för de sjunkande reallönerna. Problemet är bara att om alla försöker springa efter inflationen, så kommer den att springa ifrån oss. Produktiviteten har ju inte ökat, så om företagen ska betala högre löner måste de höja utgående priser.  Det betyder att pris- och lönespiralen uppåt inte bryts utan istället fortsätter att accelerera.

Mindre grupper kan tänka att alla andra borde acceptera sänkta reallöner, men att just den egna gruppen borde ha kompensation, av det ena eller andra skälet. Problemet är att om vissa får kompensation kommer alla andra också vilja ha det. Kompensationstänk smittar helt enkelt.

I denna besvärliga situation har emellertid Sverige, jämfört med andra länder, fördelar. Våra största styrkor är två. Den ena är att vi har en relativt samordnad lönebildning. Det märke som sätts i industrin accepteras, mer eller mindre motvilligt, också av andra parter. I detta läge kan vi i Sverige vara extra glada för denna modell. Inflationssmällen kommer att delas lika mellan olika löntagare på hela arbetsmarknaden. Det finns inga genvägar.

Den andra styrkan är att parterna bestämmer lönebildningen. Om vi, som i andra länder, hade haft minimilöner, hade det varit en oemotståndlig politisk frestelse att lova höjda minimilöner för att kompensera för inflationen. Det skulle vara som att slänga bensin på brasan och det är precis det som händer i många länder med minimilöner just nu. Och ska vissa få kompensation kommer andra också vilja ha det.

Inga gräddfiler till kompensation om Sverige ska undvika löne- och prisspiral

Det betyder inte att det är frid och fröjd i svensk politik. Det är en extremt grannlaga uppgift att utforma den ekonomiska politiken i detta läge. Och detta gör regeringen i en situation då de är långt ifrån att ha en egen majoritet i riksdagen.

Min största förhoppning, med tanke på de stora utmaningar som är framför oss i lönebildningen, är att kompensation för inflationen inte används som ett lättvindigt argument för att genomdriva ytterligare utgiftsökningar eller skatteminskningar. Exemplet USA är avskräckande, där anmärkningsvärt stora stöd till hushållen betalades ut medan ekonomin var på uppgång. Det bidrog sannolikt till att inte bara energi- och matpriser utan nu även mer inhemskt bestämda tjänstepriser nu ökar kraftigt. Och det är en typ av inflation som kan vara svårare att få kontroll över.

Prisuppgångarna slår naturligtvis olika i olika delar av befolkningen. Men ingen grupp, antingen de är bilägare eller pensionärer, vd:ar eller målare, ska kunna räkna med en egen gräddfil om Sverige ska undvika att hamna i en uppåtgående pris- och lönespiral. Alla behöver vara med och betala priset. 

Irene Wennemo, generaldirektör

Länkar:

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev här (extern länk via Get a Newsletter)