Trots högkonjunktur och hög efterfrågan på arbetskraft under de senaste åren har löneökningarna i Sverige inte tagit fart. Under perioden från 2017 till och med andra kvartalet 2019 ökade lönerna med i genomsnitt 2,4 procent per år, vilket endast är något högre än löneökningarna enligt de centrala avtalen. Stigande inflation har samtidigt inneburit en dämpad real löneutveckling. Reallönen är ett mått på lönens köpkraft och räknat med inflationsmåttet KPIF ökade reallönen med i genomsnitt 0,4 procent per år under perioden.
Löneökningarna utöver de centrala avtalen, eller löneglidningen, har varit låga sedan finanskrisen.
– Vår bild är att mer av löneutrymmet har intecknats av de centrala avtalen eftersom produktivitetstillväxten varit så mycket lägre nu än tidigare, i synnerhet inom tillverkningsindustrin. Det tycks ha varit svårt att höja lönerna mer på företagsnivå utan att påverka lönsamheten negativt, säger Valter Hultén, ekonom på Medlingsinstitutet.
Arbetskostnaderna per arbetad timme i Sverige har genomgående ökat snabbare än i jämförbara EU-länder sedan 1998, räknat i nationella valutor. Sveriges kostnadsläge gentemot omvärlden har trots det inte stigit. Under åren 1998–2006 bidrog en hög produktivitetstillväxt i Sverige till att kostnaderna per producerad enhet inte steg snabbare än i omvärlden. Inom industrin sjönk kostnadsläget rent av under denna period.
– Sedan finanskrisen har produktiviteten i den svenska ekonomin ökat långsamt men ungefär i takt med jämförbara EU-länder, säger Valter Hultén. Men sedan 2013 har kronan försvagats mot många andra valutor och det har motverkat effekterna på kostnadsläget av den högre arbetskostnadsutvecklingen i Sverige. Men utvecklingen vilar på osäker grund eftersom valutakurser snabbt kan förändras.
Vinstandelen i det svenska näringslivet har varierat med konjunkturläget men runt en konstant nivå sedan 1998. Eftersom lönsamheten i företag i Sverige påverkas av omvärldens krav på kapitalavkastning är detta något man kan förvänta sig. Sett över samma period har sysselsättningsgraden stigit. I den mån verksamheter har konkurrerats ut och försvunnit så har arbetskraften i stor utsträckning kunnat hitta nya anställningar, vilket är ett tecken på att den svenska ekonomin är konkurrenskraftig.