Historiskt har den allra viktigaste faktorn bakom snabbt stigande priser varit krig och kriser. Under både det första och andra världskriget steg priserna i hela världen, likaså under Koreakriget i början av 1950-talet. Oljeprischockerna på 1970-talet, som för Sveriges del blev början på en lång period med inflation, har ofta fått skulden för prisökningarna under den perioden. Vietnamkriget var emellertid också i en intensiv fas och det var dessutom krig i Mellanöstern och mot slutet av 1970-talet skedde revolutionen i Iran.

Att krig bidrar till inflationen är inte konstigt. Istället för att fokusera på att producera varor och tjänster läggs stor kraft, i termer av arbetade timmar, på att förbruka varor och slå sönder fungerande produktionsmöjligheter. Det driver självklart upp priserna, inte bara i krigsdrabbade länder, utan i hela världen om konflikten är tillräckligt omfattande.

Ukraina är ingen liten ekonomi och det är inte Ryssland heller. Det är två stora länder vars ekonomier helt omvandlats av kriget. Dessutom hade världen ännu inte hunnit ta sig ur coronapandemin, som också lagt hinder i vägen för produktion och världshandel.

Det viktigaste i detta läge är att se till att prisökningstakten inte biter sig fast. Den senaste månaden har det kommit vissa signaler om att den värsta chocken kanske ligger bakom oss. Men väder och (brist på) vind kan fortfarande vända situationen till det värre i Europa.

Det som är avgörande för framgång är förväntningarna på framtiden. Tror vi att inflationen kommer gå ned, ökar sannolikheten för att det kommer att ske. Tror vi den ligger kvar på rekordhöga nivåer, ökar risken för att den kommer att göra just det. Vi anpassar helt enkelt vårt beteende efter vad vi tror. Ett viktigt skäl till att centralbanker vill visa sig tuffa mot inflationen är att skapa rätt förväntningar.

Jag skulle dock vilja hävda att förväntningarna på lönebildningen är minst lika viktiga. Tror vi att andra kan skaffa sig en kompensation för prishöjningarna genom höjda löner, ökar vår vilja att försöka göra likadant. Alla signaler från svensk lönebildning pekar mot att den svenska modellen för lönebildning skapar rätt förväntningar. Det verkar vara väldigt ovanligt att tro att det går att strejka sig till full kompensation för prishöjningarna. Och att det inte finns sådana förväntningar är faktiskt A och O för framgång.

Just nu finns det inget som pekar på att detta är på väg i helt fel riktning, vilket är fallet i en del andra inflationsdrabbade länder, som till exempel Storbritannien. Riksbanken som följer utvecklingen av inflationsförväntningarna noggrant, bör analysera förväntningarna på lönebildningen med samma intresse som generella inflationsförväntningar.

Litar löntagarna på att alla grupper påverkas likadant och att det inte är någon större idé att försöka tränga sig före kommer det att ha en positiv effekt under det kommande året. Vice riksbankschef Henry Ohlson har uttryckt oro för att den höga inflationen kan bidra till en ökande löneglidning. Det finns emellertid inga tydliga signaler på detta. Hösten har uppvisat ett påfallande stabilt mönster och nu minskar dessutom farten i svensk ekonomi. Det är viktigt att inte basera ekonomiska beslut med långtgående konsekvenser på en missvisande bild av hur svensk lönebildning fungerar.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)