Den första oktober trädde det nya trygghets- och omställningsavtalet i kraft. Redan första veckan visade sig det nya omställningsstudiestödet vara en succé. Mängder av personer har redan ansökt. Det dröjer innan vi kommer att få veta vilka som sökt och i vilken utsträckning de har rätt att få ersättning för sina studier. Men en sak är säker, arbetsmarknadens parter har lyckats bli överens om något som är viktigt för svenska arbetstagare.

Under måndagen den 10 oktober visade sig den nya samförståndsandan på ytterligare vis. Svenskt Näringsliv, PTK och LO hade ett gemensamt seminarium i Bryssel för att visa att avtalet om trygghet och omställning inte bara var ett tillfälligt fyrverkeri av samsyn, utan början på ett nytt samarbetsklimat på svensk arbetsmarknad.

EU-förhandlingen om minimilöner, som pågått under de senaste åren, har svetsat samman parterna även i EU-frågorna. Under seminariet hyllades den svenska arbetsmarknadsmodellen av både arbetsmarknadskommissionären Nicolas Schmit och av OECD:s chef för sysselsättningsfrågor Stefano Scarpetta. Men trots hedersbevisen, konfliktlinjen mellan EU och de svenska parterna var glasklar.

Kommissionär Schmit tyckte att parterna gärna kunde avvika från EU:s regler, men bara åt ett håll – uppåt. I kollektivavtal ska parterna kunna bli överens om förbättringar för arbetstagarna, men inte försämringar. För svenska fack och arbetsgivare var det lika självklart att kräva att de skulle kunna avvika både uppåt och nedåt.

Meningsfulla förhandlingar måste kunna innebära ett givande och tagande för både parter. Om arbetsgivarna ska vara villiga att komma till förhandlingsbordet måste de uppleva att de har något att vinna på det. Att de har en frihet att tillsammans med fackföreningarna hitta lösningar som skapar mervärde för både parter. En försämring i något avseende ska kunna kompenseras med en förbättring på ett annat område. Genom fria förhandlingar kan man helt enkelt se till att både få bra villkor för arbetstagarna och en stark konkurrenskraft för det svenska näringslivet.

Det som EU ser som löne- och villkorsdumping är i Sverige en helt avgörande del för att få arbetsmarknaden att fungera bra. Det man inte förstår i EU är att den frihet som arbetsmarknadens parter har i Sverige också skapar ett ansvarstagande.

Det är ingen slump att facken i Sverige lyfts som konstruktiva och utvecklingsorienterade. Det är inte något man är, utan något man blir, genom att ta ansvar för viktiga beslut.

Den lite deprimerande slutsats som jag drog efter att ha lyssnat på arbetsmarknadskommissionären är att man i EU alltid är imponerad av vilka resultat som den svenska arbetsmarknadsmodellen frambringar, men att man i grunden är helt främmande för vad det är som gör det möjligt.

I Sverige är det självklart att frihet och ansvar hänger ihop. Om inte parterna får ett fritt mandat att göra uppgörelser, kommer de inte heller ta ansvar för helheten.

Det som inte är deprimerande är emellertid att parterna har bestämt att göra gemensam sak när det gäller påverkan. Detta är avgörande för att nå resultat. I förhandlingarna om minimilönedirektivet lyckades de väl. Helst hade parterna förstås helt sluppit direktivet. Men dess slutliga utformning innebär att Sverige, åtminstone i denna rond, vann striden om sin arbetsmarknadsmodell. Det skulle aldrig ha skett om man inte valt att ta striden tillsammans. Men nya förslag och direktiv kommer att dyka upp. Samarbetet i denna fråga har emellertid lagt grunden för ett mycket mer kraftfullt påverkansarbete från svensk sida.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från GD Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)