Om det är två samhällsinstitutioner som inte riktigt förstår varandra så är det nog det svenska partssystemet och partiet Liberalerna, eller som många fortfarande säger – inklusive den nya partiledningen – Folkpartiet. Det kanske är något oegentligt att kalla ett parti för samhällsinstitution, men har man funnits i mer än ett sekel så börjar man väl bli det, trots sin storlek i dagens opinionsundersökningar.

I mer än 100 år har parterna och Folkpartiet (i dess olika politiska uttryck) samexisterat. I partssystemet är den pragmatiska kompromissen det resultat man stolt eftersträvar. Något som båda parter är lika missnöjda med, men som skapar fred och förutsebarhet. När de lyckats med detta, anser parterna, att politikerna ska lyssna på dem och helst göra exakt det de vill.

Folkpartisterna anser inte att det är sättet som politik ska skapas på. I Sverige röstar vi på partier efter ideologisk övertygelse. Det är valresultatet som ger en legitimitet att genomföra politiska reformer, helst i linje med vad väljarna har önskat. Och det som inte avgörs i politiska val bör helst hanteras på en fri marknad. Partssystemet tycker de ofta är något nästan korrupt – eller som en märklig kvarleva av den socialdemokratiska korporativa staten. Att företag har något att tjäna på arbetsfred och förutsebara villkor är de ganska främmande inför.

Begripligt nog är det inte så ofta som Sverige har haft folkpartiska arbetsmarknadsminister. Vi måsta backa till 1970-talet för att komma tillbaka till förra gången det inträffade. I början av den borgerliga regeringsperioden var folkpartiledaren Per Ahlmark minister med detta ansvar. Han avgick efter en kort period och verkade se tiden som arbetsmarknadsminister som en mörk period av hans liv.

När Ulf Kristerssons regering tillträdde fick Sverige återigen, till mångas förvåning, Liberalernas partiledare Johan Pehrsson som arbetsmarknadsminister. Till Paulina Brandbergs stora överraskning fick hon ansvar för arbetsrätten och relationerna med partsvärlden, och inte bara den jämställdhet hon var utlovad.

Johan Pehrson stannade inte kvar längre som arbetsmarknadsminister än vad partiledaren Ahlmark hade gjort. Sen tillträdde Mats Persson. Sammanfattningsvis har åren inte kännetecknats av att arbetsmarknadsparterna och folkpartisterna har överbryggat ens något av det gap mellan sig som länge funnits. I korta drag kan man väl säga att relationerna mellan statsråden på Arbetsmarknadsdepartementet och parterna varit knackiga eller obefintliga.

Och man kan förstå den frustration som parterna upplevt. I budgetpropositionen utpekas den lönebildning som parterna har ansvaret för som en av de tre viktigaste faktorerna till att Sverige hanterat inflationen framgångsrikt. Men samtidigt tycker inte de hyllade parterna att de lyckats få till stånd fungerande samtal om angelägna arbetsmarknadsfrågor med regeringen.  Det bemötande som de vant sig vid från både moderata och socialdemokratiska arbetsmarknadsministrar har faktiskt uteblivit.

Sedan regeringsombildningen i somras, då Liberalerna fick en ny partiledare, märks dock en påtaglig skillnad. Ordningen har återställts vad gäller vilka frågor som ingår i arbetsmarknadsposten, vilket kommer underlätta relationerna. Men den nya ministern har också en gedigen erfarenhet från Svenskt Näringsliv. Han förstår sig på partssystemet och respekterar dess roll i den svenska samhällsmodellen.

Detta bådar gott för svensk arbetsmarknad. Det är inte kulturkrig som den svenska arbetsmarknaden behöver i denna utmanade tid. Det som krävs är i stället pragmatiska lösningar som bygger på en respekt för både parternas kunskap och deras förmåga att hitta acceptabla lösningar. Det svenska partssystemet fungerar väldigt bra och skapar stora värden. Dessa värden kan bli ännu större med en bättre fungerande dialog mellan parterna och regeringen.

Irene Wennemo, Generaldirektör Medlingsinstitutet

Relaterade länkar

Nyhetsbrev:

Håll dig uppdaterad om lönebildning, medling och statistik om löner med Medlingsinstitutets nyhetsbrev. En gång i månaden, direkt i din inkorg.