Pris- och löneutvecklingen har sett ganska olika ut under olika perioder sedan 1960-talet. Under 1960- och 1970-talen bedrevs lönebildningen i huvudsak på central nivå mellan LO och SAF och varje avtalsrörelse resulterade i ett normavtal. De efterföljande branschvisa och lokala förhandlingarna skedde mot bakgrund av detta avtal och fördes under fredsplikt. Tillväxten i ekonomin var hög, i synnerhet under 1960-talet, och så var även de reala löneökningarna.

procent Reallöneutveckling 2018 (KPI)

procent Reallöneutveckling 2018 (KPIF)

procent Genomsnittlig reallöneökning januari-september(KPIF)

Under 1980-talets början upphörde det centraliserade förhandlingssystemet i praktiken att fungera. Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet bröt sig ur samordningen 1983.  Förhandlingarna under återstoden av 1980-talet kom främst att föras på förbundsnivå – utan fredsplikt – en väsentlig skillnad mot den tidigare situationen då fredsplikt följde det centrala normavtalet. Den ekonomiska utvecklingen, med ökade lönsamhetsproblem i näringslivet och bytesbalansunderskott, löstes tillfälligt genom upprepade devalveringar av kronans fasta växelkurs. Att lönebildningen huvudsakligen skedde på branschnivå bidrog till att de nominella löneökningarna blev höga, men eftersom även inflationen var hög blev den reala löneutvecklingen betydligt mer dämpad än under decennierna innan.

I samband med 1990-talskrisen ändrades den penningpolitiska regimen så att kronan släpptes fri. I januari 1993 annonserades ett inflationsmål på 2 procent som Riksbankens skulle styra penningpolitiken efter. Målet, som började gälla officiellt från och med 1995, utgjorde ett ”nominellt ankare” kring vilket inflation och inflationsförväntningar skulle stabiliseras.

Stabiliseringsavtalen i början av 1990-talet bröt den inflationsdrivande effekten från lönebildningen. År 1997 slöts Industriavtalet och industriparternas avtal i avtalsrörelsen 1998 kom att fungera som en norm. Industriavtalets tillkomst och industrins normerande roll i lönebildningen har i kombination med Riksbankens inflationsmål möjliggjort en stabilare lönebildning sedan dess. Sedan mitten av 1990-talet har reallönen ökat i stort sett varje år. En avgörande faktor bakom detta har också varit högre produktivitetstillväxt i det svenska näringslivet jämfört med decennierna innan. Produktivitetstillväxten har varit lägre de senaste åren och den reala löneutvecklingen dämpades 2017 och 2018.

Diagram över reallöneökningen som varit positiv sedan mitten av 90-talet, trots lägre nominella löneökningar.
Reallöneutvecklingen mätt med KPIF sedan 1981. Årsvis procentuell förändring.

Sedan 1995 har de nominella lönerna ökat med i genomsnitt 3,3 procent per år. Under samma period har KPI stigit med i genomsnitt 1,2 procent per år, och reallönen har ökat med i genomsnitt  2,2 procent per år. Under perioden 1980–1994 var de nominella löneökningarna i genomsnitt 6,8 procent per år, men eftersom inflationen ökade något snabbare under perioden ledde det till att löntagarnas reallöner sjönk.

Ett alternativt sätt att beräkna reallönen är att använda konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). KPIF är ett mått på den underliggande inflationen. Riksbanken meddelade under 2017 att man övergår till att se KPIF som den formella målvariabeln för inflationen, i stället för KPI. Nackdelen med KPI är att måttet varierar mer över en konjunkturcykel eftersom det påverkas direkt, via hushållens boendekostnader, av riksbankens egna ränteförändringar. Till skillnad från KPI påverkas inte KPIF av förändringar av boräntorna via reporäntan , eftersom KPIF beräknas med fast bostadsränta. Skillnaderna mellan KPI och KPIF kan vara betydande enskilda år om Riksbanken gör stora justeringar av räntan. Så var fallet både 2009 och 2011. På lång sikt, när bostadsräntan är mer stabil, ska de båda inflationsmåtten sammanfalla. Den nedåtgående trenden sedan 1990-talet i såväl internationella som svenska räntor har dock medfört att KPI ökat långsammare än KPIF.   

Räknat från 1995 till och med 2018 har reallönerna ökat med totalt 65 procent, då avdraget för inflation görs med KPI, trots en markant lägre nominell löneökningstakt än tidigare. Om reallönen i stället beräknas med KPIF har ökningen uppgått till 50 procent. Således kan cirka 15 procentenheter av den totala uppgången i reallön sägas bero på att hushållen fått lägre ränteutgifter för egna hem. Oavsett inflationsmått är det en kraftig ökning av löntagarnas köpkraft.

Utredare/nationalekonom

Valter Hultén

Fråga mig om reallöneutvecklingen

Telefon: 08-545 292 49
Mobil: 073-507 57 00