Historien om medling
Berättare: Eva Wrange
I mars 2006 firades 100 år av medling i Sverige. Det var då 100 år sedan medling i arbetskonflikter reglerades i lag. Vid det seminarium som hölls gav moderatorn Eva Wrange* en historisk tillbakablick. Här kommer den.
Diagrammet talar för sig själv. Men jag tänkte först gå ytterligare 350 år tillbaka i tiden.
Stuveriarbetarna i Åbo hamn går i strejk mot Hansans försök att sänka lossningsavgifterna. Medlare i konflikten blir den svenska riksföreståndaren Sten Sture den äldre, som råkar befinna sig på plats. Han utverkar bibehållna taxor och arbetsfred infinner sig.
Konflikten är märkligt aktuell; ta bort årtalet och Sten Sture. Ersätt Hansan med EU och det kunde ha handlat om protesterna mot EU:s nya hamndirektiv i höstas.
Att nyckelgrupper på arbetsmarknaden kan sätta kraft bakom orden var inget nytt ens 1491. Inte heller att personer med allmänt erkänd integritet gick in som medlare.
Det som händer i vänsterkanten på vårt diagram är industrialismens inträde på scenen. Ur den föds både det kapitalistiska företaget och fackföreningarna. Skråväsendet går i graven och fri konkurrens ska råda. Från och med 1864 råder näringsfrihet och den gamla hallordningen, med ett uttryckligt förbud mot kollektivt agerande för att påverka arbetsvillkor, mönstras sakta ut.
1866 hålls den första socialistiska internationalen i Geneve. Idén om jämlikhet går hand i hand med liberalismen och ligger i i tiden. Hjalmar Branting och Karl Staaf, båda födda 1860, får här representera den nya tidens strömningar. Det är igen tillfällighet att Karl Staaf som ung jurist försvarar strejkande arbetares rätt att slut sig samman och kallas in som rådgivare i yttrandefrihetsmål av Branting.
Men det är fortfarande långt kvar till Saltsjöbadsavtalet och formell jämlikhet i partsrelationerna. På 1860-talet fanns ingen mötesfrihet. Att upprätthålla ordningen i lokalsamhället prioriterades före fackliga och politiska möten.
Strejker, som började spontant och gällde anställningsvillkor, möttes av ”medling” i form av landshövding med stöd av militär trupp.
Den här bilden kunde föreställa en strejk i Persbergs gruvor utanför Filipstad år 1869. 300 arbetarna, anställda i enlighet med legohjonstadgan, protesterade mot att årsanställningen skulle bytas ut mot en månads ömsesidig uppsägningstid. Landshövdingen i Värmland Carl Ekström tillkallades och medlade fram en kompromiss.
Det gick till som på bilden, något att tänka på för dagens medlare. Det gällde att övertyga de 300.
Det första kända kollektivavtalet slöts samma år i Stockholm efter en strejk bland byggnadsarbetare.
Mot slutet av 1870-talet faller de internationella priserna på trävaror. Det leder till lönesänkningar på 15-20 procent för sågverksarbetarna. En spontan strejk uppstår i Sundsvall 1879. Den omfattade 23 sågverk och 6 000 arbetare och blev uppmärksammad även internationellt.
Landshövdingen i Västernorrland Curry Treffenberg, stödd av 800 soldater, ett minfartyg och tre kanonbåtar försökte under en veckas tid medla. Sedan hävde han strejken med militär insats.
Även här kan ni se att medlarrollen, om man nu kan kalla den så, krävde röstresurser.
Efter den här händelsen blev strejkerna bättre organiserade, både här hemma och internationellt. Ni såg också på diagrammet att antalet konflikter ökar dramatiskt.
Några årtal att komma ihåg:
1882 firas Labour Day första gången i USA.
1898 bildas LO.
1902, två dagar in på rösträttsstrejken i maj, när 120 000 arbetare lade ned arbetet i tre dagar, bildas Verkstadsföreningen av ett antal företag i Västsverige. Dess främsta vapen kom att bli inhyrning av strejkbrytare och lockout.
1902 formeras också Svenska Arbetsgivareföreningen som erbjöd medlemsföretagen ekonomisk kompensation vid strejker.
Nu ökar behovet av medling och försök görs bland annat med branschanknutna skiljeinstitut, en slags embryon till dagens industriavtal. Landshövdingar och andra myndighetspersoner går in som medlare, även politiker som Branting gör insatser.
Den landshövding vi har i bild, Hugo Hamilton, är värd att titta lite närmare på. Inte bara för att han var barnbarn till Erik Gustav Geijer, morfar till Olof Lagercrantz och den svenska nonsensversens fader, utan mer för att han som före detta civilminister, riksdagsman i båda kamrarna och senare talman i första kammaren, kom att bli sin tids Bertil Rehnberg.
Många av er har säkert läst om konflikten vid Hvilans mekaniska verkstad 1903. Den gällde från början åtta gjutare som begärt åtta öre mer i timmen, men som efter ingripande av Gjutarförbundet prutat kravet till tre öre. Företaget svarade med att erbjuda fem av dem två öre mer i timmen, vilket ledde till strejk.
Verkstadsföreningen svarade med att lockouta 15 000 arbetare.
På begäran av fackförbunden och LO tillsattes en kommitté som hänsköt lönetvisten till skiljedom. Men den uttalade sig samtidigt enhälligt för att fack och arbetsgivare skulle ingå en detaljerad överenskommelse om hur tvister i framtiden skulle lösas på fredlig väg.
Ytterligare en lönetvist skyndade på förloppet. Våren 1905 utbröt lokala strejker för minimilöner och Verkstadsföreningen svarade med lockout av 18 000 arbetare från och med den 10 juni.
När konflikten pågått fyra månader uppmanade regeringen parterna att förhandla. Hugo Hamilton utsågs att leda en förhandlingskommitté. Efter en månad och 135 dagars lockout var en förhandlingsordning klar i 1905 års verkstadsavtal. Tvister om kollektivavtal skulle i fortsättning hänskjutas till skiljedom, om de inte kunde lösas i förhandlingar. Arbetare fick rätt till minimilön från 21 år. Deltagare i konflikter skulle ha rätt att inträda i sina tidigare anställningar med förtur och inga repressalier skulle få förekomma från någondera part.
Den tysta överenskommelsen var; om inte arbetarna strejkade skulle arbetsgivarna acceptera fackföreningarna som förhandlingspart och inte anlita strejkbrytare.
1906 kommer lagen om medling i arbetstvister. Sju statliga förlikningsmän skulle i sina respektive distrikt ingripa i arbetskonflikter, ge råd och medla. Om enighet inte kunde nås skulle förlikningsmännen förmå parterna att låta tvisten gå till skiljedom.
De här tre personerna,
får symbolisera den
Hela personalen på Statens förlikningsmannaexpedition 1995. Fr v Berit Gelhaar, sekreterare, styrelsens ordförande Lennart Sandgren och administrative chefen Per Dalén. Myndigheten var då inrymd hos länsstyrelsen i Stockholm. I bakgrunden porträtt av tidigare landshövdingar. |
|---|
verksamhet som pågick fram till år 2000.
Lagstiftningen innebar en kodifiering av praxis och ett försök att möte den ökande oron på arbetsmarknaden. Riksdagsmajoritetens inställning var samtidigt entydig; rättsordningen mellan arbetsgivare och arbetstagare skulle bygga på frivilliga överenskommelser med så lite statlig inblandning som möjligt.
Men oron på arbetsmarknaden fortsatte.
I Jubilemsskriften beskriver docent Christer Törnqvist åren 1913 till 1938 som de mest normativa svensk arbetsmarknad upplevt. Han nämner revolutionsåret 1917, arbetsmarknadslagarna 1928, de dödande skotten i Ådalen 1931 och det socialdemokratiska maktövertagandet 1932 som markörer.
De höga staplarna speglar råvarubrist, prisstegringar och sjunkande löner. Och arbetsgivarnas ovilja att mjuka upp långa avtal. Revolutionsåret 1917 var nöden så svår att hungerkravaller utbröt i många städer i Sverige. Grogrunden för revolutionära stämningar var god. Först 1918 uppnådde arbetarna den reallönenivå de haft före krigsutbrottet.
Samtidigt hade de många arbetsmarknadskonflikterna lett till att Sverige fick dåligt rykte och utlandet började dra sig för att placera order här. Företagens förluster var kännbara. Även inom landet var missnöjet stort.
Efter Ådalen 1932 fanns ingen återvändo.
1934 tillsattes en utredning för att främja arbetsfreden genom att se över förenings- och arbetsrätt.
På mindre än ett år lyckades överståthållare Torsten Nothin, disponenten Elof Ericsson och riksdagsmannen Frans Severin lägga fram ett betänkande om folkförsörjning och arbetsfred.
Om det var hotet om lagstiftning eller företagens situation låter jag vara osagt. Men i januari 1936 tar SAF och LO initiativet till överläggningar. Två år och ett halvt år och 15 sammanträden senare är det huvudavtal som än idag är normgivande för relationerna mellan parterna i den privata sektorn undertecknat.
"Den så kallade Saltsjöbadsandan och de i dess tecken träffade avtal var välgörande inslag i arbetsmarknadsparternas umgänge. Jag kan endast beklaga att tillräcklig mognad och förståelse inte längre synes finnas för att rätt värdesätta dess fördelar och behålla dessfunktion", skev Bertil Kugelberg i Fred eller fejd - personliga minnen och anteckningar. Året var 1985.
Och där kanske den här genomgången borde vara slut. Men jag kan inte låta bli att nämna de indexavtal som SAF och LO slöt under åren 1939-1946 för att förhindra oro på arbetsmarknaden under krigsåren. Erfarenheterna från första världskriget fanns med i bagaget och PUGEN* var född.
Fotnot:
* Eva Wrange är författare och journalist och har bl a varit chefredaktör för Lag & Avtal.
* PrisUtvecklingsGaranti är en av de garantier som fanns inskrivna i en del kollektivavtal under 1970- och 80-talen. Om priserna steg över en viss gräns skulle lönerna öka i motsvarande grad.