Normering och tidigare avtal

Inflationen åt upp de höga avtalade löneökningarna under 1970- och 1980-talen. Sedan mitten av 1990-talet har den svenska lönebildningsmodellen givit en lång rad av år med reallöneökningar.

Sedan Industriavtalet tecknades år 1997 har avtalen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn utgjort en norm för hela arbetsmarknaden. Genom samordning, utfästelser i förhandlingsordningsavtal och andra kopplingar har Industriavtalets normerande roll fått genomslag på hela arbetsmarknaden. Detta finns närmare beskrivet i Medlingsinstitutets årsrapport för 2014.

2004: Industrin tecknade ett treårsavtal 2004 som för arbetare landade på ca 7,3 procent inklusive värdet av arbetstidsförkortningar

2007: Industrins avtal beräknades till 10,2 procent på 36 månader

2010: Industrins avtal beräknades till 2,6 procent på 18 månader

2011: Industrins avtal tecknades med olika längd, men med en årstakt på 2,6 procent.

2013: Industrins avtal beräknades till 6,8 procent på 36 månader

2016: Industrins avtal beräknades till 2,2 procent på 12 månader.

2017: Industrins avtal beräknades till 6,5 procent på 36 månader.

Industriavtalets parter

De parter som tecknat industriavtalet (åtta arbetsgivarorganisationer och fem fackliga organisationer) tecknar tillsammans 57 avtal som omfattar cirka 500 000 anställda. I Industriavtalet ingår också ett antal branschorganisationer som inte tecknar kollektivavtal.

Arbetsgivarorganisationer: Grafiska Företagens Förbund, IKEM – Innovations- och kemiarbetsgivarna, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, Teknikföretagen, TEKO Sveriges Textil och Modeföretag och Trä- och Möbelföretagen.

Arbetstagarorganisationer: GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch, Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer, Unionen.

Läs mer om industriavtalet på Industrirådets webbplats